Min make var sjuk tio månader med cancer när jag hade drömmen. Jag hade tagit hand om hans behov i nästan elva månader, och även om vissa dagar det verkade finnas framsteg, i efterhand ser jag att det verkligen var en stadig progression på en nedförsbacke curve.One natt hade jag en dröm jag var övervåningen i vår tvåvåningshus och tittade ut min yngsta sons fönster, som vetter en stor back fält. Jag kunde se en stor maskin som kommer obönhörligen närmare och närmare in mot huset. Det gjorde en fruktansvärd brummande, nästan som en tröska ljud. Med rädsla, jag visste att det skulle komma in i huset genom ryggen, in i köket och till hörnet av vardagsrummet där min man sat. Jag försökte ringa ut och varna alla, men jag kunde inte tala. Jag sprang ner, höra det komma närmare och closer.When jag kom ner till vardagsrummet,, min make stol, där han alltid satt i hörnet var helt borta. Maskinen hade kommit genom baksidan av huset som jag befarade och svepte honom och hans stol bort. Det fortsatte runt framsidan av huset och tvärs över sidan yard.I hörde min yngste son talar ut sida till en vän av min make, och samtalet var normala, som om ingenting hade inträffat. Jag ville gråta ut, men det var ingen idé. När jag vaknade visste jag med säkerhet min make skulle die.I aldrig berättat för honom om den drömmen. Jag kunde inte prata med honom om det. Jag var rädd för att erkänna vad jag visste att det betydde. Jag gjorde det bästa jag kunde för att hålla min make vid liv, men i min drömtillståndet, visste jag att han skulle die.That dag var första gången jag erkände sanningen om hans förestående död. Den eftermiddagen vår ordinarie hospice sjuksköterska kom och min man frågade henne tyst, utan fanfarer, hur mycket tid hon trodde att han hade. Jag bara stirrade på honom, säger inte ett ord. Hon sa att utifrån sin erfarenhet, förmodligen två eller tre veckor. Jag gick in i en stel tillstånd. Jag var inte förväntar honom att konfrontera sin egen död och dödlighet på detta sätt. Och ändå var det bara naturligt att han skulle veta att slutet var nära. Jag hade varit att förneka det att myself.When sköterskan kvar, gick jag utanför med henne. Jag berättade för henne om drömmen jag hade haft. Hon lade armarna om mig i min nöd. Jag möter sanningen att han skulle die.That veckan, vägrade min man att låta mig sätta någon av proteinrika formel jag hade förberett för honom, i enteral pump, hans enda näringskälla. Jag försökte argumentera med honom, men han var tyst orubblig. Jag ser fortfarande uttrycket i hans ansikte. Han sa bara, "Inget mer." Det var det. Det var hans sätt att tala om för mig att detta är slutet. Två veckor senare dog han. Det diskuterades inte, gjorde vi inte "berätta för barnen han inte längre ville ta emot den lilla näring magen kunde ta. Det var precis klar. Ska vi ha diskuterat det med barnen? Jag vet inte. Vi pratade med dem om allt annat. Viktigast, sa deras far ständigt honom hur mycket han älskade them.The förra veckan är en blandad samling av rörig minne. Min man sover inte bra, eftersom han slumrade till och från hela dagen. Han utvecklade en säng sår som vi försöker hantera, men var tvungen att vara otroligt ont. Hans fokus vände inåt. Det fanns lite verbal kommunikation, och jag stannade vid hans sida för det mesta. På natten, skulle han vara vaken vid två eller tre på morgonen, och han skulle dricka koppar vatten i taget. Det var fantastiskt, med tanke på att han inte hade kunnat dricka eller äta i tre månader eller mer. Han blev otroligt svag, och jag kunde inte längre lyfta honom för att hjälpa honom på kommod, även så lätt som han hade blivit. Mitt hjärta grät inne, men det fanns inget jag kunde göra, förutom att älska den man jag hade gift tjugo år tidigare. Jag var utmattad och visste att jag inte kunde ta längre. Jag ville för honom att somna och bad Gud att ta honom. Hans bortgång var relativt lugn, men jag har alltid undrat om det skulle ha varit lättare om vi hade pratat mer om honom dö. Elaine Williams copyright 2008 Review Av: Elaine Williams